Ömma fötter och flyttsugen

I skrivande stund ligger jag i sängen, eller sitter rättare sagt. Okej, halvsittande och lutande mot väggen. Mina fötter är ömma och svullna idag men det går över så jag ska inte klaga, det känns att man har använt dom idag iaf.

Dagen började med att jag åkte till badhuset och simmade med Diana. Vi simma så länge vi orka sen blev det lite lek i rutschkanan och lite bubblande. Det är fan kul att leka efter att man har simmat och det är skönt att ta sig iväg på morgonen då det inte är smockat med folk. Vi tog sedan en promenad ner till stan (hem till Diana) för att lämna väskorna. Tog en till liten promenad bort till Willys en sväng och sen var det bara att börja bära möbler. Naturligtvis så ska Diana och Jessica flytta in nya möbler på min lediga dag, men det gick ganska fort och smärtfritt. Men ack så jävla trött jag är (var) nu. Tog mig en liten tupplur när jag kom hem och jag ska nog fortsätta med det efter att jag skrivit klart.

Idag kände jag hur skönt det ska bli att byta lägenhet.. Som en nystart fast att det bara är 50 meter därifrån jag bor nu. Men det ska bli skönt att skaffa ett gemensamt boende och med extra rum. Kanske lite överdrivet att skaffa en fyra men det kommer att bli skönt med extra utrymme. Och TVÅ badrum!! Pax för det stora! Han kan få låna dusch och så, men jag har mer saker än honom, typ smink och smycken.. så jag kommer nog  ta det stora, men det vet han inte om än.

Min älskade man!

Klockan visar 02:30. Jag borde verkligen redan ha somnat, men jag kan inte få ordning på alla tankar, alla känslor, all vilja. Jag har lyssnat på olika låtar nu i natt och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag sitter i mitt sovrum, med lamporna släckt och endast ljuset från min dator som lyser i mitt ansikte, och gråter. Jag är inte riktigt ledsen men inte riktigt glad. Jag tror bara att jag behöver få gråta av mig så kommer allt kännas bättre. Kommer nog inte ihåg när jag grät senast, vilket är en bra sak, men även en lycklig människa kan behöva klämma ut en tår eller två.

Jag tänker mycket på kärlek inatt. Det är inte alla som hittar sin sanna kärlek. Vissa letar hela livet utan att känna den riktiga kärlekens värme och glädje, dom kanske nöjer sig med en liten förälskelse. Men en förälskelse försvinner med tiden och vad finns kvar då? Ett kärlekslöst förhållande som man kanske stannar kvar i för barnens skull, kanske för att man är rädd för att vara ensam eller kanske för man inte vet om något annat.. Vissa människor hittar sin sanna kärlek men förlorar den i en olycka. Vad är värst egentligen, att aldrig riktigt ha älskat eller att ha älskat men bara för en kort stund.? Har man aldrig haft en riktig kärlek så vet man inte vad man missar, men tänk dig att ha hittat den rätta och den dör efter 5 år.. Man har haft fem bra år, men du har kanske 65 år kvar av ditt eget liv, hur ska man ta sig genom sitt liv i en förälskelse efter att man har älskat?

Jag är lika rädd varje gång Micke är och jobbar. Jag vet inte vad jag skulle göra om något skulle hända honom. Trots att vi har haft det som vi har haft det, så är han mannen i mitt liv. Han är min stora kärlek och kommer alltid att vara. Jag förstår inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar honom. Även när vi är ovänner och bråkar älskar jag honom. Det värker i mitt bröst när jag ser in i hans ögon, när han stryker mig över kinden och säger att han älskar mig, när jag ligger och tittar på honom när han sover. Det värker av kärlek. Min underbara Micke, min underbara man.